Ja men okey då!

Åren går men minnena försvinner aldrig..
Så många år har gått men mardrömmarna försvinner aldrig, rädslan försvinner inte, smärtan försvinner inte..
Vill inte leva rädd..
Ständigt vara på sin vakt, rädd för vad som kan hända om man vänder ryggen till..
Ingen förtjänar att gå igenom det..
Rädd för att vara ensam, rädd för att vara med någon..
Livet är tufft och kämpar man inte och håller huvudet ovanför ytan så drunkar man..
Räddad av sitt barn, av sin familj, av sina "vänner"..
Kniven i ryggen sitter kvar.. försöker ta loss den.. men den körs in igen.. hårdare och hårdare för varje gång..
Ni krossade mitt hjärta.. om och om igen..
Kan inte låta bli att känna empati.. hur dåligt liv måste man inte ha haft för att bli så självisk?
hur dåligt måste man inte må för att trampa på folk på det sättet ni gör?
hur patetiska är inte ni?

Jag tänker fortsätta kämpa, kämpa för mitt barn, kämpa för mig själv och för de jag bryr mig om..