Familjen

Vad vore man utan familjen?
Jag vore ingenting, det är en sak som är säkert.
Vem ställer upp och hjälper en jämt?
Familjen såklart.
Jag älskar min familj.. hela min familj.. vartenda syskon, syskonbarn och alla som kanske inte är släkt "på riktigt".
Min mamma är den bästa mamman i hela världen.. och en bättre syntetpappa kan jag inte ens drömma om.
Han är min pappa.. även om det inte är på riktigt.. hans barn är mina syskon.. även om det inte är på riktigt.. deras barn är mina syskonbarn.. även om det inte är på riktigt.
Vem bestämmer vad som är en familj?
Det är klart att jag saknar och älskar min "riktiga" pappa också..
något så oerhört ibland.. det gör så ont i mitt hjärta att veta att vi aldrig mer kommer att få träffa honom..
Han var ju trots allt min pappa.
Men över 7 år har gått sen han gick bort och lämnade oss 3 barn efter sig, vi kommer aldrig att glömma honom, aldrig sluta sakna honom, men det känns lite bättre för varje dag, varje vecka, varje år.
Han kämpade med cancern i över 2 år..
Det jobbigaste är att han inte kämpade lika mycket för oss, sina barn..

och nu när vi återigen är inne i en period med nya sorger och nya smärtor efter två förluster av människor vi älskat och alltid haft i våra liv så rivs alla dessa gamla sår upp igen.
Det tär på familjen, alla mår dåligt..på olika sätt..
Min mamma förlorade på en vecka först sin mamma och sedan sin bästa vän sen 35 år tillbaka..
Vi barn förlorade våran älskade mormor, gammelmormor, plastmormor och sedan en vän till familjen, en vän vi spenderat jular och påskar med.. en vän vars familj jag räknar till min..

jag är inte glad jämt, det är omöjligt.
målar upp ett leende så att ingen ska förstå att jag ibland gråter när jag är ensam..
Det är för mycket just nu helt enkelt..
Jag orkar inte bara sitta hemma hela dagarna, hela tiden oroa mig för pengar, oroa mig för min familj..
Men det gör jag..
Jag måste..

Det stör mig att folk "kollar snett" på mig och snackar en massa skit om mig när jag går ut och festar..
Allt bara för att jag är en ung mamma..
Ja när jag är barnledig så festar jag. oftast..
Varför skulle jag inte göra det?
Jag drickerinte när mitt barn är hemma.. inte ens ett glas vin när han har somnat som många andra gör för det känns inte bra.
Jag älska mitt barn mest i hela världen, vilken mamma gör inte det?
Om jag inte gick ut och festade, slappnade av, roade mig, umgicks.. då skulle jag kanske inte orka..
Han drabbas inte av att jag går t ibland eller går på fest ibland.
När jag gör det så är han med människor han känner och älskar.
Spelar det verkligen så stor roll hur gammal man är när man har barn?
Jag skulle fylla 19 när jag fick honom, gick 1:a året på gymnasiet..
Jag var ledig från skolan mars, april, maj, juni och juli med honom.. i augusti gick jag tillbaka till skolan..
Jag ville ge honom en möjlighet att få ett så bra liv som möjligt, en mamma med en utbildning och ett jobb..
Jag hade inte privilegiet att vara hemma med honom i ett år.. då hade jag inte fått fortsätta mina gymnasiestudier..
Jag tog studenten.. men klarar tyvärr inte av att jobba med det..
Graviditetet tog så otroligt mycket på min kropp.. både knän och rygg.. och tyvärr så funkar det inte att jobba som målare då..
Jag tycker om att måla, skulle gärna ha det som jobb och det är ännu ett bakslag i livet att inte kunna ha det..

Det finns folk som tror och tycker att jag bara är lat..
Men klart som fan så vill jag ha ett jobb..
Jag vill inte bara sitta hemma hela dagarna.. det är inte roligt eller skönt om folk tror det..
Det är ångestbildande, sömnstjälande och allmänt bajsigt..
Jag får inga jobb.. det är igen som vill anställa mig..
En ensamstående mamma med måleriutbildning..
Nej jag kan helt enkelt inte jobba vissa tider.. dagis öppnar 7 och stänger 17..
Däremellan kan jag jobba.. men då måste man räkna med resorna också..

Jag har ju för fan inte ens ett körkort.. för att jag inte har råd att ta något..
Klarade teorin i augusti förra året..på första försöket.. sen blev det inget mer..
Pengarna räcker inte till helt enkelt.
Jag har inte rika föräldrar.. eller ens föräldrar som har det bra med pengar..

Nej nu blev det alldeles för dystert här..
Hade ju precis blivit på lite bättre humör..
Suck.

Men ja.. Jag älskar in familj helt enkelt. det var mest det jag ville påpeka :P
Och så Elin såklart. hon räknas också som familj.. som den där perversa gubben som ingen vill hälsa på för han kommer alltid med en massa dåliga snuskhistorier..
Nejdå.. jag älskar henne.. även om hon försöker få mig att komma och putsa hennes vardagsrumdörr :P

Nu blir det till att se klart på boondock saints (stavas?)








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0